Alvar Allvarlig

Den 2008-11-30
Kl 12:34:34
Man glömmer så lätt.
Man tänker inte på hur det var förut. Ibland är det som att man har skygglappar på sig. Man ser bara rakt fram.
Ibland glömmer jag. Men så kommer jag ihåg, och det träffar mig som ett knytnävsslag rakt i magen.
Så ligger det och gnager ett tag.
Jag blir påverkad av samma sak igen, fast jag tror att jag har kommit över det.
Men saken är den, att jag vet inte vad det är jag kommer ihåg. Jag känner bara som då, samma klump som växer och bränner, samma röst i huvudet som säger att jag inte duger. Att jag är mindre värd än andra.

Vi pratade om döden igår. Vad skulle hända om jag dog? Amira är lika gammal nu, som jag var när min mamma dog.
T pratade om att han skulle se till sina barn först, han skulle träffa någon som tar väl hand om våra barn.
Jag sa att det är min värsta mardröm, att han skulle göra samma misstag.
Jag sa att om jag dör, så vill jag att han ska ta hand om våra barn. Jag vill inte att våra barn ska bli... Som jag.
Sedan sa jag att jag aldrig tänker dö om han ska träffa en ny kvinna bara för att hon ska ta hand om barnen. Så fnissade vi lite och sedan var saken glömd.
Fast jag glömmer inte, för mig var det blodigaste allvaret! Jag vill inte att våra barn ska ha det som jag hade.

Hur gör man för att komma över den där rösten?

utmaning

Den 2008-11-29
Kl 22:26:50
Jossan utmanar!

Var är din mobiltelefon?
Här på skrivbordet.

Var är din andra hälft?
I soffan, om man menar T.

Ditt hår?
I stort behov av en frisör.

Din mamma?
Var väldigt vacker.

Din pappa?
Undrar jag också.

Syskon?
Båda två aldeles för långt borta.

Det bästa du vet?
Mina barn.

Din dröm inatt?
Jag minns faktiskt inte. Sov hårt.

Din dröm/ditt mål?
Mitt mål är att komma till Jennah, paradiset.

Rummet du är i?
Vardagsrummet.

Din hobby?
Eh? Min blogg? *fniss*

Din skräck?
Att bli ensam.

Var vill du vara om 6 år?

Om 6 år? Inte här i alla fall.

Var var du igår?
Hemma. Hela dagen.

Vad du inte är?
Född i farstun?

En sak du önskar dig?
En egen dator. Som bara är min.

Var du växte upp?
Aldeles för liten på en liten ö mitt i landet.

Det sista du gjorde nu?

blandade ersättning till Ayah.

Dina kläder?
Jeans och sunkig t-shirt

Din tv?
Är avstängd för tillfället

Ditt/dina husdjur?

Salambo och Fisk, mördar-guldfiskarna!

Dator?
Jo, den hänger med. Än så länge.

Ditt humör?
Tappar det snart.

Saknar någon?
Mja... Jo, litegrann.

Din bil?
Min? Vår bil är på verkstaden.

Något du inte har på dig?
Morgonrock?

Favoritaffär?
IKEA?

Din sommar?
Händelserik.

Älskar någon?
Absolut.

Favoritfärg?
Grön. Idag i alla fall.

När skrattade du senast?
Tidigare idag när vi pratade om hash.

När grät du senast?
Tidigare idag när jag skrev slutet på sagan.

 

Jag utmanar:

Camilla

Sara

Pernilla

Rebecca

Lotta



Lär man sig av sina misstag?

Den 2008-11-29
Kl 18:36:05
Jag är en sån som tycker att man ska lära sig.
Allt som händer, det lär man sig av, eller hur?
Som den här sagan jag skrev om, inte skulle jag vilja vara utan den "sagan". Jag lärde mig otroligt mycket av den.
Jag kom fram till en sak då, vad som än händer, så kan det alltid bli värre. Så därför blev mitt motto  "le och var glad, ty det kunde varit värre". Det hade kunnat vara sjukt mycket värre än det var. Jag försöker leva så. Jag försöker att vara tacksam för det jag har.
En viktig sak jag lärde mig under den här sommaren och hösten 2005 var vilka mina verkliga vänner är. Och vilka som inte är det.

Men så är det ju så, att man vill ju förlåta, man vill försöka se det bästa hos folk. Men så får man än en gång erfara att en del människor är födda till att vara backstabbers.
Men vet du, what goes around comes around.
Jag skriver det här för att jag vet att du läser. Vi bor i en liten stad, där alla känner apan.
Backstabber var ordet.

Den riktiga sagan om oss. Del 5

Den 2008-11-29
Kl 13:07:35
När jag kom fram till Migrationsverket gick allt i en faslig fart. Papperen hade kommit fram!
Jag i stort sett flög hem för att ringa till T. Vi bestämde internet-dejt.
När vi satt där och pratade om hur nära det var nu, ringde min telefon.
Det var en kvinna från migrationsverket som jag inte talat med förut.
Hon hade hört talas om oss, och ville att jag skulle komma på intervju så fort som möjligt. Jag fick en tid redan samma vecka. Jag mailade över (censurerade, givetvis!) sparade konversationer från messenger som skulle styrka vår relation.

På morgonen då jag skulle komma på intervju, blev jag hämtad av P och S. De var mitt moraliska stöd.
Jag hade med mig fotografier, papper från vårt giftemål, papper angående graviditeten och personliga handlingar.
Men det var knappast något man kunde kalla för intervju.
Barnet var beräknad att komma 10 dagar efter intervjun, och kvinnan tyckte att det var en självklarhet att pappan skulle få se sitt barn födas. Och så sa hon att hon snart skulle sluta sitt jobb, så hon gjorde lite som hon ville, som hon uttryckte det. Hon tog beslutet precis då, med mig i rummet, och jag fick gå däriftån med beslutet i handen. T skulle få komma hem! Nu saknades bara ett visum! Och det måste han få genom den Tyska ambassaden i Tripoli.
Kvinnan på migrationsverket lovade att ringa ambassaen och be dem raska på med visumet.

Jag, P och S bestämde oss för att fira! Och det skulle vi göra på ett café i stan.
Men vi hann inte mer än komma utanför dörren på migrationsverket förrän min telefon ringde.
Kvinnan hade ringt till ambassaden, och de hade lovat henne att ge T visum.
Jag ringde T och sa att han kunde packa sina väskor, han skulle få komma hem.
Han trodde knappt att det var sant, men jag sa att jag hade beslutet i handen!
Jag tänkte att jag måste knipa ihop benen tills T kommit hem. Barnet får inte komma innan han kommit!

T begav sig till den Tyska ambassaden för att försöka få visum.
Han berättade att han fått UT i Sverige, att vi skulle ha barn om 10 dagar, och att vi hade blivit lovade ett visum med detsamma.
Men Tyskarna sa att de inte hade något med Sverige att göra, så han fick vnta i 14 dagar på sitt visum, som alla andra.
Så var deras regler, och inget kunde ändra på det.

9 dagar gick, och jag fick värkar. Min bror, I och L satt med mig i 3 dagar och räknade värkar med mig.
Den 3:e  dagen var det eid och det var fest både i Libyen och här hemma. Men jag kunde inte gå på fest, jag fick åka in på förlossningen istället. Herr Z fick tag i T på telefon och berättade att han snart skulle bli pappa.

Natten mot den 4:e november 2005, kl 01.46 föddes Amira. Jag grät av glädje och sorg. Glädje för att vi fått världens sötaste flicka, sorg för att jag saknade min make så att det värkte i kroppen.
I höll min hand under födseln och hon fick klippa navelsträngen.
Jag ringde T på natten och vi grät och skrattade tillsammans.

Fredagen den 17:e november landade T på Midlanda. Amira var då två veckor gammal och vi hade varit ifrån varandra i 3 månader.
T hade fått en fräsh solbränna, hade tränat svensk gymnastik i Libyen och var riktigt fit och så var han nyklippt. Med andra ord mötte jag världens snyggaste man där på Midlanda!


Slutet gott, allting gott!

Snipp, snapp, snut, så var den här sagan slut.

Den riktiga sagan om oss. Del 4

Den 2008-11-29
Kl 01:23:54
Jag ringde givetvis upp T med detsamma.
Den svenska polisen som eskorterat honom till frankrike hade vinkat adjö och lämnat facklan vidare till fransmännen.
De hade informerat T om att han hade x antal dagar på sig, jag tror att det var sju, att antingen söka uppehållstillstånd eller lämna landet, i annat fall riskerade han fängelse.
T som nästan inte hade med sig mer än kläderna han hade på kroppen, sa givetvis att han ville lämna landet så fort som möjligt, problemet var bara att hans pass hade gått ut och att han inte ägde en krona.
Fransmännen gjorde klart att detta inte var någons problem än hans eget, så de tänkte inte hjälpa till. Varken med pass, pengar eller tillfälligt boende.

Jag skickade ner alla pengar jag hade då, vilket inte alls var mycket, men det räckte till mat och ett billigt hotellrum.
Problemet med passet löste sig så klart, han fick bara bege sig ut i den franska djungeln för att leta upp den libyska ambassaden.
Jag minns att han sökte hjälp hos röda halvmånen, och att han ringde mig därifrån, men jag har för mig att de inte heller kunde göra något för honom.
Jag minns från tiden T var i Frankrike att han letade upp en telefonkiosk som jag ringde till ett speciellt klockslag varje dag. Jag minns än mer gråt och ångest. Jag minns att jag förbannade både frankrike och fransmännen.

Efter några dagar fick T's pappa i Libyen tag i en flygbiljett, så T kunde äntligen lämna Frankrike. Jag minns att vi pratade innan flyget skulle lyfta, och han berättade vilken tid han skulle vara i Libyen och han sa att han skulle ringa så fort han kom fram. Jag har för mig att planet skulle landa i Libyen vid 14 tiden. När han fortfarande inte hade hört av sig vid åtta på kvällen var jag riktigt orolig, jag tänkte allt möjligt, att planet hade störtat, att han aldrig kom med planet, att han hade blivit tagen av polisen i Libyen...

Strax efter åtta ringde han. Ni må tro att det var som ett berg lyftes av mina axlar.
"Habibti!" hörde jag i andra änden, och jag skrek rakt ut!
"Gubben! Var har du varit?!" Ni fattar själva, jag grät och skrattade samtidigt. Så nära, men ändå så långt borta, ni vet.

Nu började det riktiga jobbet för att få hem honom till Sverige igen. Väntetiden för att få komma på intervju på det svenska konsulatet i Libyen var ett halvår, men eftersom vi snart skulle ha barn hade vi blivit lovade att få gå före i kön.
Jag var någonstans mellan 25 och 30 veckor in i graviditeten då, så vi hade bråttom.
Jag fixade alla papper som behövdes skickas till Libyen och skickade iväg dom med posten. Att faxa gick inte, och internet var inte att tala om! Så vi fick ge oss till tåls de två veckor det tog för posten att komma fram.

Under tiden hemma i Sverige hände det massor.
Jag hittade tillbaka till min syster, som jag på något vis hade tappat bort. Vi tog bussen till den varmaste Selånger Marknad i Madde-minne.
I var "surogat-pappa" och följde med på barnmorske besök och föräldra utbildning.
Jag hittade tillbaka till en halv släkt. Till En L som blev ett jättebra stöd i graviditeten. Och J, som till och med rynkade på näsan som mig när hon skrattade. Och C, som öste barnkläder och diverse över mig. Gud vet att det behövdes!
Jag var på dubbelbröllop. Fru Z och Fru B.B. Fick sina män till slut, på svenskt papper också!
Jag pratade med min far för första gången på flera år. Jag berättade om T och om barnet i magen, men det hade jag inte mycket för. Han kunde inte bry sig mindre.
Jag gick hos en kurator och hos en familjestöds grupp.
Jag åt en hel skål apelsiner klockan 3 på natten hemma hos familjen Z, bara för att jag var sugen. Men det är en annan historia.
Det var den värsta och bästa sommaren i hela mitt liv. Världen var så annorlunda då.

Ganska snabbt när alla papper var i ordning fick T komma på intervju på konsulatet. Det hade gått bra, och de skulle skicka papper till Sverige och migrationsverket med en gång. De borde vara framme inom några veckor, sa de.
Det var långa veckor.
Jag vet inte hur många gånger jag köpte telefonkort på Rasoul Market. Jag minns att de alltid bad mig hälsa maken, och så frågade de hur bebisen mådde.
Jag använde ett telefonkort innehållande 100 fria minuter på två dagar.
Och varje kväll pratade vi på yahoo messenger och skype. Och varje kväll skrattade och grät vi. T studerade hur magen växte genom vår web cam. T skickade paket på posten, de innehöll bebiskläder i blå och grön kulör, han trodde förståss att det var en pojke i magen. Jag fick mamma strumpor och parfym. Han skrev kärleksbrev också. Som jag har gömt, men tar fram och läser ibland.
Det doftade höst och graviditet, det doftade gråt och längtan.

Varje dag besökte eller ringde jag till migrationsverket för att höra om papperen kommit fram. Varje gång blev jag lika besviken. Tillslut behövde jag inte presentera mig när jag ringde, E på migrationsverket kände igen min röst. Hon hjälpte till så gott hon kunde. Hon ville nog lika gärna som jag, att T skulle komma hem innan barnet kom.
Så var det det där speciella dagen, en ganska gråmulen dag, och jag satt på bussen på väg till nämnda verk.
På vägen bad jag till Gud, som jag inte riktigt visste var jag hade. Jag bad om hjälp.
Och hjälpen kom.


Där har ni dagens cliffhanger.
Fortsättning följer.

Den riktiga sagan om oss. Del 3

Den 2008-11-27
Kl 18:47:49
Jo, det var ju det här telefonsamtalet. Poliskvinnan som ringde upp.
Hon sa något i stil med att "Du är ju en stark kvinna, så du klarar det här" när jag ifrågasatte hur jag skulle kunna föda barn och ta hand om en bebis ensam. Och jag menade helt ensam. Visst klarar man det, men om man tänkt sig att man ska ha sin make där, då vill man ju ha det. Man vill inte att nån jäkel i en telefon ska säga att man kan bestiga Mount Everest om man försöker. Jag vet, jag klarar vad som helst. Men det finns ju saker man skulle vilja slippa.

Telefonsamtalet ledde inte till så mycket alls, förutom att jag fick veta att man får hälsa på i förvaret så ofta man vill. Man till och med kunde få sova över. Som om det gjorde saken bättre.

Jag pratade med T i telefon på kvällen, men jag minns inte vad vi sa.
Jag minns att jag fick skjuts till Gävle av D. Tror att det var dagen efter. Jag minns gråt och ångest. Jag minns ont i magen. Jag minns en advokat som inte gjorde ett dugg.
Jag minns att Herr Z sa att han skulle till Gävle en dag. Fru Z följde med också. Vi kände knappt varandra då. Jag minns en glasruta lika tjock som en tegelvägg.
Men mest av allt minns jag maktlöshet.

Jag tror att T satt i förvar i två veckor. Jag vet att  han såg filmen Alexander flera gånger. Jag hade skickat med hans koran och några skivor. Och boken som hette Mamma på ena sidan och som hette Pappa när man vände på den. En sån man skulle fylla i allt eftersom magen växte.

Jag försökte med allt för att T skulle få stanna i Sverige. Jag ringde hit och dit, läste både här och där och så grät jag massor. Och åt nästan ingenting. Jag minns att I kom med vätske ersättning. Och S kom med hämtmat. Jag minns människor som ringde och frågade hur det gick. Människor jag aldrig hört talas om förut. Kommunen tog det hela på allvar, jag fick massor av hjälp. Men inte i fallet T. Ingen kunde göra något för T.

Jag fick lära mig om hur man kunde söka uppehållstillstånd på familjeanknytning. Det måste man göra på en svensk ambassad i sitt hemland. T's hemland är Libyen.

En dag blev han skjutsad till Stockholm, och ytterligare ett förvar. Dagen efter skulle han bli utvisad till Frankrike. För det var till Frankrike han hade fått visum när han först kom till Sverige. Det var Frankrike som skulle ta ansvar för T. Så är reglerna i schengen tydligen.
På kvällen ringde jag till T och grät. Vi visste ju inte om och när vi skulle få ses igen. Han sa att jag måste vara stark och ta hand om mig och barnet. Han berättade att flyget skulle lyfta tidigt nästa morgon. Han sa att han så fort som möjligt skulle flyga hem till Libyen.

Nästa morgon vaknade jag av ett sms på mobilen. "Habibi. Jag sitter fast i Paris!"



Fortsättning följer.

Den riktiga sagan om oss. Del 2

Den 2008-11-27
Kl 13:49:31
Vart var jag? Jo...

Jag öppnade yrvaket dörren, iklädd nattlinne och omvirad i täcket.
"Vi söker T!" Sa den ene polisen, som råkade vara en kvinna.
Vad skulle jag svara? "Ehum, jaaa, han ligger förståss och sover..."
Jag minns att jag sprang in i sovrummet, och där ligger T, med täcket uppdraget till näsan och med ögon stora som serveringsfat.
Jag hinner nog bara viska "Gubben!"
"Du måste följa med oss!" Den andra polisen, en karl förståss, lät lite barskare!
Jag frågar om jag får följa med. Det får jag inte, men jag är välkommen ner till polisstationen senare.
T får inte ens gå in ensam på toaletten. Som inte ens hade något fönster att fly igenom.
Jag sa desperat att jag faktiskt var väldigt gravid. Man får inte göra så mot en gravid!

När de gått kastade jag mig på telefonen. Jag ringde det ena nummret efter det andra, men ingen svarade!
Jag grät och grät, visste inte vad jag skulle ta mig till!
Tillslut kom jag på att kvällen innan hade jag träffat M för första gången, och jag hade fått hennes nummer, och hon sa att jag fick ringa när som helst. No matter what.
Hon svarade nästan på en gång, och jag bad om ursäkt att jag störde och att jag inte hade någon annan att vända mig till.
M och A kom snabbt. De skjutsade ner mig till polisstationen.

Väl inne på polisstationen blev jag ensam.
Jag var helt rödgråten och skakig.
En polis sprang fram och frågade hur det var fatt.
"Ni har tagit min man!"
Polisen fattade ingenting, men bad mig sitta ner, så skulle han hämta någon som kunde hjälpa mig.
Efter en aldeles för lång stund, kanske 2 minuter eller kanske 45 kom en sur polis för att höra vad jag hade på hjärtat.
Jag sa som det var, att T hade blivit hämtad och att de som hämtade honom sagt att jag kunde komma efter senare.
Surpolisen sa att T satt i häktet och där fick minsann inte jag gå in.
Jag blev förbannad och frågade om det var så att polisen får ljuga folk rakt upp i ansiktet?!

Efter mycket tjat, bråk och skrik från min sida, fick jag tillslut gå in i häktet. Skam den som ger sig!
Jag blev guidad till ett litet rum, med ett bord och två stolar. På bordet stog en rulle toalettpapper. Jag antar att de förstod att vi skulle behöva den.
T satt på en av stolarna. Han såg så liten och olycklig ut.
"Jag har aldrig varit i fängelse förut" sa han.
Jag bara grät och grät.

Efter en stund sa någon att jag måste gå.
"T kommer att behöva en väska med lite kläder och kanske en tandborste. Kom med den kl 16 idag. Vi kommer att köra ner honom till migrationsverkets förvar i Gävle, men det blir inte förrän imorgon."
Så jag åkte hem. För att packa som polisen sa, för jag trodde att det polisen sa, det var sant. Ack så jag bedrog mig.

När jag kom hem satte jag igång med att ringa till varenda advokat i hela stan.
INGEN kunde hjälpa oss, de allra flesta hade till och med gått på semester.
Jag ringde lokalpressen. De var måttligt intresserade, det var tydligen något som hände ganska ofta.
Jag packade flera små väskor till T. Jag hade en stor väska som jag hade kunnat packa ner allt i, men jag ville jävlas lite med polisen. Lite jobbigt kunde de gott få, om de skulle ta T till Gävle!

Strax efter 15 åkte jag och en kompis (D) ner till stationen igen. Döm av min förvåning när den var stängd!
Det fanns en liten klocka man kunde ringa på, ifall det var akut. Och självklart ringde vi på den! Men ingen kom.
D hade varit där förut, så han visste hur man skulle få polisens uppmärksamhet. Han höll för kameran som satt på väggen vid klockan.  Fortare än kvickt kom en polis och släppte in oss.
Jag sa att jag hade hämtat saker till T, som satt inne på häktet.
"Det sitter ingen T där" sa polisen.
"Jag var ju nyss här och träffade honom?!" sa jag.
"Nej, det finns ingen T i häktet." sa polisen.
Jag bad honom gå och titta igen och det gjorde han. Han var borta en lång stund.

När han kom tillbaka berättade han att en bil som i alla fall skulle åka till Kumla, hade tagit med sig T till Gävle. Det var länge sedan de åkt.
Jag måste ha sett ut som ett fån! "Vad gör jag med väskorna då?" Och så grät jag igen.
"Dom sa ju att jag skulle komma nu!"
Jag fick lämna väskorna som skulle skickas ner till T.

Och så åkte jag hem.
Jag kunde inte bara sitta och vänta så jag bestämmde att jag måste göra något.
Jag ringde till polisen och sa att jag krävde att få tala med den som tagit beslutet att T skulle skickas till Gävle idag.
Tyvärr, sa dom, hade hon gått för dagen, jag kunde återkomma imorgon.
Jag sa att om inte hon ringde upp mig NU, så skulle hon få ha på sitt samvete vad jag skulle göra!
Och bara några minuter senare ringde hon upp.



Förtsättning följer.
Nu ska jag hämta Amira på dagis.

Dagens asgarv

Den 2008-11-26
Kl 15:30:24
Jag slår vad om att hon varje gång tänker "jag får inte säga falukorv!"



Den riktiga sagan om oss. Del 1

Den 2008-11-26
Kl 11:41:01
Vi hade träffats i kanske två månader när T fick sin sista utvisning.
Han skulle inte få stanna i sverige, och den här gången gick det inte att överklaga.
Jag fick panik! Fast vi inte hade träffats så länge, visste jag att det var honom jag ville leva med.
Jag visste inte då hur systemet fungerar.
 "Vi gifter oss! Vi gifter oss i morgon, så får du stanna!"
Jag minns att han kramade om mig, vid bakdörren på pizzerian. Han sa att han älskade mig. Jag kunde inte förmå mig att svara. Älskar? "Jag tycker om dig också" klämde jag fram.

Han skulle till sin advokat dagen efter, och bad mig följa med.
Han hade inte mycket possitivt att säga. Det gick som sagt inte att överklaga, T måste lämna landet! Men, sa advokaten, det här har ni inte hört av mig, men det finns de som gömmer sig.
På väg därifrån sa vi inte så mycket.
Jag ville inte visa han som skjutsade oss hur nära jag hade till gråten.
De släppte av mig hemma hos mig, och T sa att vi skulle höras senare.
När han inte ringde, försökte jag att ringa honom, men hans telefon var bara avstängd.
Jag tänkte att han hör väl av sig. Men det gjorde han inte. Det gick flera dagar utan att jag hörde något.

Jag kände bara en av hans kompisar, och vi var inte så goda vänner längre. Men vad skulle jag göra, jag måste ringa honom och höra om han vet något.
Jag tvekade länge, men tillslut ringde jag.
Men det var inte kompisen som svarade, det var T.
När jag hörde hans röst bröt jag ihop. Jag bara grät! "Du lovade att höra av dig!"
Han berättade att han gömt sig, och att han var rädd. Han grät också.
Jag bad honom komma till mig, jag sa att han kunde gömma sig hos mig.
Men han vågade inte komma tillbaka till staden. Polisen kanske letade efter honom.

Det blev många och långa mobilsamtal.
Jag läste på komvux då, och varje kväll efter skolan, när minut taxan inte var så hög, ringde jag T.
Vi pratade massor. Jag vet inte hur vi pratade, för T's svenska var riktigt usel och jag vägrade prata engelska för jag tyckte att om han skulle leva här så måste han lära sig svenska. Vi pratade om våra drömmar. Om att vi båda drömde om giftemål och familj. Vi pratade om framtiden. Det var egentligen då vi lärde känna varandra. På riktigt.
Jag sa varje dag att jag ville att han skulle komma och hälsa på mig. "Snälla, kom bara en dag, så att jag får se dig!"
Efter ganska lång tid vågade jag säga att jag älskade honom.

Och en dag stog han bara där, utanför min port, med resväskan i handen.
Jag har aldrig sett en så vacker människa. Han hade rakat av sig sitt långa hår, men han var vackrare än jag någonsinn sett honom!
Han åkte aldrig igen.

Vi bestämde att jag skulle följa med honom till tunisien. Han har släkt där. Hans mamma är tunisier.
Jag skulle bara läsa klart de kurser jag hade hoppat på.
Vi gifte oss den 27 oktober 2004 hemma hos en imam har i stan. Det krävdes dock lite övertalning. Jag svarde faktiskt nej när T friade. Jag tyckte att det var lite för tidigt för att gifta sig. Jag hade jeans och en grå tröja på mig. Och jag mumlade efter imamen på väldigt knagglig arabiska. Herr B.B. var tolk. Och T & L var våra vittnen.
Efteråt gick vi till aveny och drack varsin cola.

Det blev aldrig något Tunisien. Bara 4 månader senare blev jag gravid.
Vi flyttade till en annan lägenhet, till ett område här i stan som inte direkt har det bästa ryktet.
T fick jobb på en pizzeria. Där slavade han 6 dagar i veckan, 12 timmar om dagen. För ynka 200 svarta kronor om dagen.
Men vad skulle vi göra. Jag hade bara studielån, och jag hade precis fått sluta på mitt jobb.
Men vi lyckades spara en hel del pengar.
Vi köpte barnsaker och en dator. En sådan tur att vi gjorde det!

När jag var i 25:e graviditetsveckan kände vi att vår situation var ohållbar. T ville och kunde inte leva gömd längre.
Vi hade hört att man kunde få hjälp på migrationsverket. De hade ändrat reglerna för de som gömt sig i sverige.
Så vi gick dit. En man bakom luckan visste inte riktigt hur man skulle gå tillväga sa han. Men vi kunde gå hem, och andas ut, de skulle höra av sig.
Vi var hur lyckliga som helst! Äntligen skulle allt lösa sig!
Gud, vilka idioter vi var!

Nästa morgon bankade det på dörren när vi låg och sov.
Utanför dörren stod två poliser.


Fortsättning följer!

Viktigt!

Den 2008-11-25
Kl 19:59:01
Tisdag kväll kl 21.00-22.00 är helig för mig. Då får ingen och inget störa!
Barnen ska helst av allt sova sött i sina sängar. Tysta och snälla.
Gubben får helst inte finnas inom 40 meters radie.  Om han vill nåt, om det så brinner, så får han vänta till reklamen.
Min TV timme är viktig.


Har ni någon TVserie ni följer slaviskt?

Det ska börjas i tid

Den 2008-11-25
Kl 10:15:33
Igår fick Amira låna lite smink av mig. Jag sa ju att hon kommer att bli framtidens trendsättare!
Lila ögonskugga runt hela ögonen, blå ögonskugga på kinderna och guldläppstift.
Kanske hur stort som helst på catwalken 2009?




Idag ska jag börja med städningen inför advent. Gud, så tråkigt, men skönt när det är gjort!

BMI och sånt

Den 2008-11-24
Kl 14:28:55
Jag "gnäller" mycket över hur min kropp ser ut nu.
Inte i bloggen, men i huvudet på mig själv och för maken.
Ibland tänker jag att Hallå, jag har fått två barn innom loppet av 3 år, varav det andra barnet kom för fyra månader sedan. Jag har rätt att vara lite "ploffsig" och rund om magen.
Men saken är den att jag har aldrig varit lite rund om magen.
Jag har varit smal som en sticka i hela mitt liv. Visserligen har jag alltid tyckt att jag varit för smal, men det är väl så at man är aldrig nöjd?
Och så har jag faktiskt aldrig tränat. Förutom de gånger jag varit ute på joggingrunda. Och förutom när jag "tränat" hemma. Situps och sånt.
Jag börjar bli trött på mig själv nu, jag bara gnäller och gnäller, men gör jag något åt saken då? Nej, det gör jag ju inte!
Jag måste ta tag i det här, men jag vill absolut inte bli så smal som förut, men jag vill ha bort bilringen (traktordäcket?) runt magen. Det är inte kul när magen hänger över byxkanten, ju!

Kollade mitt BMI och mitt kroppsfett på en sida jag googlade fram.
Allt ligger normalt, men problemet är bara att allt fett har lagt sig på magen.
För en kvinna i min ålder ska kroppsfettet (enl. den här sidan) vara mellan 20-30%
Jag hade 28%.
Mitt BMI är 22,9 och idealet är mellan 19-25.
Så någon självsvält blir det inte, men jag måste hitta någon träning som jag gillar.

Bilder på Ayah

Den 2008-11-24
Kl 13:54:48






Måste lägga in en bild på Amira också. Jag tor hon kommer att bli framtidens trendsättare!

Plus i kassan

Den 2008-11-24
Kl 12:50:13
plusikassan.se

Ayah 4 månader

Den 2008-11-24
Kl 11:31:16
Idag blir Ayah 4 månader.
Hon börjar bli stor, minsann!

Hon kan nästan sitta sjäv. Men det är lite jobbigt med balansen än. Ska införskaffa en bumbostol.
Hålla nappflaskan själv, om den inte är full och aldeles för tung.
Backa i gåstolen.
"Pratar" massor.
Skrattar högt åt nästan allt.
Tar saker mellan tummen och pekfingret, t ex nappen.

(Lägger in en bild sedan, batterierna i kameran är slut.)

Hemma

Den 2008-11-23
Kl 16:04:11
*Kliva upp i ottan
*Åka tåg
*Få chock! Mer snö i huvudstad än i norrland?!
*Checka in på hotell
*Klämma in sig i litet hotellrum
*Träffa syster med tillhörande lammkött
*Äta stor bulle
*Babbla
*Äta hamburgare
*Babbla
*Köpa karra på kiosk
*Gå till hotell
*Slå på TV
*Försöka få barn att sova
*Barn vill inte sova
*Tillslut, efter pappas utbrott och kaffepaus, barn somna
*Mamma somna
*Pappa somna
*Kliva upp i otta
*Äta hotellfrulle
*Åka tåg
*Få chock. Mer snö i norrland än i huvudstad.
*Hemma
*Laga mat, kyckling och potatis i ugn...

To be continued

Broder

Den 2008-11-21
Kl 14:50:01
Jag har något att förtälla dig.
Jag har en jättefin macbook här. Med windows på?! Hallå?!! Jag höll sånär på att dö. *Fniss*

Jag har varit värsta hemmafrun idag. Städat och fejat (det jag hann med) åsså gjorde jag tacos a la Jea till lunch.

Amira är så snuvig att hon började blöda näsblod idag. Det tyckte hon var häftigt.

Imorgon åker vi tidigt till huvudstaden, så efter idol är det godnatt här hemma. Vi får väl se om jag får någon ordning på mac:en så kanske jag kan ta med den och blogga lite på plats. I annat fall återkommer jag på söndag kväll.

Tack och hej, leverpastej!

muslimskt namn?

Den 2008-11-20
Kl 22:59:09
Jag har funderat på en sak.
Som muslim vill man ju ha ett muslimskt namn. Eller jag som muslim vill ha ett muslimskt namn. Också. Utöver mitt namn som jag fått av mina föräldrar, som jag inte kan tänka mig att "stryka".

En kompis mamma ville att jag skulle heta Hajer. Mmm, måste erkänna att det känns sådär...
Det måste ju vara ett namn som jag kan uttala själv, för det första.
Sedan ska det vara ett fint namn, med en fin betydelse, som jag kan leva med.
Ett tag funderade jag på att ta mitt andra namn, Angelica, och byta det till den arabiska verisionen. Det blir Malak. Men det heter makens brorsdotter. Så det går bort.
Kanske borde följa strömmen och heta något som börjar på A? (Som Amira och Ayah)
Eller...?

>>>Här finns massor av feminina arabiska namn.<<<


The next Arne is...

Den 2008-11-20
Kl 16:09:03
*trummvirvel* Ta-taa-raaa! Lasse Kronér är årets julvärd i TV.
Och alla tanter log brett.

Bild: svt.se

Blindstyre!

Den 2008-11-20
Kl 15:04:16
Jag letade som en galen efter Amira. Jag hittade inte henne någonstans! Så börjar jag ropa efter henne. Hon fnissar till någonstans i sitt rum.
Jag letar och letar....

Utmaning

Den 2008-11-19
Kl 23:21:31
Jag har fått typ 10 000 utmaningar, men ingen var lika kul som denna som kommer från Lotta:

"Ta den sjätte bilden i den sjätte bildmappen i "dina bilder" och publicera den i din blogg och berätta vad den föreställer."


En pepparkaks ätande Amira vid ett stökigt köksbord någon gång efter jul 2007.
Vad liten hon var!

Jag utmanar:
Prilleprull
Skåningen
Camilla T
Sara
Elin
Jossan
Malin

jag har sjukaste idétorkan

Den 2008-11-19
Kl 14:27:31
Idag har vi besiktat bilen. Shit happens, som man säger.
Hoppas att lagningen som måste göras inte kommer att kosta skjortan!

I helgen ska vi åka till huvudstaden hela familjen. Maken ska jobba, men har hela lördag ledig, så vi hänger på och bor på hotell. Det ska bli skönt att komma bort lite. Även om det bara blir ett dygn borta.

Ikväll ska vi bli bjudna på middag hos L och S, våra grannar. Det ska bli trevligt.

min prinsessa

Den 2008-11-18
Kl 12:17:50
Idag kom fotona från dagisfotografen. Söt va?!


Här är förra årets bild:


Och här är en bild när hon är 11 månader:

Gåstol

Den 2008-11-18
Kl 10:51:27
Ayah har börjat sitta i gåstolen. Hon tar sig bakåt och åt sidan, men inte frammåt än.

Det var traktorn som stog i vägen

Den 2008-11-17
Kl 20:16:44
AHH! Nu har jag 3 utmaningar som jag måste göra. Men det ska jag inte göra nu, för det har jag inte tid med.

Tänkte bara rapportera att jag fortfarande är handikappad efter morgonens bravader. Man skulle kunna tro att det var en traktor som stog i vägen för mig, men det var faktiskt bara en papperspåse som typ funkade som ett bananskal. Med det menar jag att en papperspåse på ett parkettgolv under snabba fötter funkar ungefär lika bra som bananskal gör i serietidningar.

Idag är det CSI, såg reprisen på senaste avsnittet igår, och OJ vad spännande det var! Men jag har nog missat vad som hänt med Sara Sidle. Var är hon?! Sådär. Nu vet ni vad jag gör om 45 minuter.

Dagen är bättre

Den 2008-11-17
Kl 14:26:46
Amira och jag lyssnar på musik. Amira och jag gillar den här idag:


morgonstund har inte alls nåt jäkla guld i mund

Den 2008-11-17
Kl 12:08:50
Den här morgonen började riktigt illa.

Ayah, som normalt brukar sova 6-7 timmar på raken på natten, vaknade efter ynka 3 timmar inatt och var hungrig. Jag försökte in i det längsta att bara ge henne nappen, men efter ca 1 timme var jag tvungen att kliva upp och mata henne. Jag tror att hon behöver esättning nr 2 , för hon står sig inte alls lika länge på nr 1 nu. Vi har införskaffat nr 2 men inte börjat ge den än. Dax för det kanske?
Anyway, bara för att jag fick springa som en jojo mellan spjälsängen och min egen säng kände jag mig tröttare än tröttast i morse när lilla fröken Amira ville stiga upp. Det hade inte ens blivit ljust då.
Jag sa att en liten stund till fick hon allt sova, ingen barnkanal vid den tiden, tack.
Då bröt tredje världskriget ut. Amira fungerar så att när hon är trött, då är hon sur. Antar att hon ärvt det efter mig. Hon grät och skrek en lång stund, medan jag matade Ayah en gång till.
Ayah somnade lyckligtvis om, fast ljudninvån låg vid flygplansnivå.
Jag kunde inte somna om.
Så därför tänkte jag att om jag bär Amira, som då satt i vardagsrummet, till hennes rum och stänger dörren, så hör inte jag henne, och hon kan leka bäst hon vill.
Men. Just när jag bär som bäst, halkar jag på nåt idiotiskt som låg i vägen! Amira hoppar ur min famn, tack och lov, annars hade jag väl mosat henne!
Jag slår i mitt knä, som förutom att jag skalade av nästan allt skinn är dubbelt så stort nu. Det gör ont! Dessutom slog jag i armen på bordet som akvariet står på, så jag har värsta blåmärket på amen också. Det känns som jag blivit påkörd!
Amira gjorde inte illa sig alls, tack och lov!

Som tur var, kom Amira på att hon faktiskt var trött, så hon kröp ner i sängen med mig igen. Och sov en lång stund till.

Teatern igår var bra, även om jag inte hade förstått att profeterna skulle gestaltas som de gjorde. Den får ett bra betyg av mig, men om man inte vill se profeter gestaltas, då ska man inte se den.
Efter föreställningen var det en diskussions stund, med två muslimer (däribland vår vän M) och en präst. Efter den diskussionen kände jag mig väldigt upprörd. Jag tyckte inte att prästen disskuterade vidare bra, jag tyckte han mest tog tillfället i akt, då teatern var i pingstkyrkan, som förståss var fullsatt med pingstvänner, och anklagade och smutskastade islam och muslimer. Så var det med det.

Teater

Den 2008-11-16
Kl 15:05:20
Jag och J ska gå och se Abraham/Ibrahim idag. Det var inte igår jag var på teater,så det ska bli skoj!
--> HÄR <-- Kan man också läsa vad den handlar om.

Utsikten

Den 2008-11-15
Kl 13:42:09
Från vårt vardagsrums fönster kan man se ett vinterland.

Glömde att berätta vilken söt kollega min make har. Hon hade stickat varsin tröja och varsin mössa till våra flickor. Så gulligt!

Det snöar igen

Den 2008-11-15
Kl 13:20:13
Idag är planen:
En tur till den lilla ön för att hälsa på hos familjen Z. Kanske är familjen B.B. där också?

Annars mår vi finfint idag, förutom en envis kråka i halsen som kraxar.

Har ni sett vilken rolig trackergrej jag införskaffat i bloggen? Duger den jossan? :D
Men jag fattar inte det här med statistiken. Bloggs egen statistik, trackerns statistik och alla andra statistikmätare mäter alla olika. Hmm? Vem kan man lita på?

Bevis?

Den 2008-11-14
Kl 15:21:48
Jag har alltid haft min tro. Tron på Gud. Jag har bara inte fattat det här med att vara barn till något som är så mycket mer än oss. Och det är Jesus jag snackar om, om ni inte förstod det. Visserligen älskade jag när fröken läste om Åsnan och Jesusbarnet högt för klassen när jag var liten. Men det var alltid nåt som inte stämde.

Tänk om jag kunde skriva lika fort som jag tänker. Jag borde skaffa mig en sån där diktafon eller vad det heter, jag borde säga mina tankar högt, spela in dom, och sedan skriva ner precis vad det var jag tänkte på. Jag borde använda min mobil som diktafon. Vad fånigt det skulle se ut. Folk skulle kasta äpplen efter mig! Hua!

Jag tänkte på det här med bevis. Men så tänkte jag, om man inte redan har en tro, då kommer man nog aldrig att tro. Men det bryr jag mig inte om. Om Du som läser inte har en tro, det har ju ingenting med mig att göra. Och det som jag skriver, det är ju bara mina tankar, min tro. Och det handlar om det som är bevis för mig.

(När jag var liten kom jag på en sång. Den handlade om Gud, som flög til himmelen i en luftba-la-la-long. Minnns du den? Jag minns att du skrattade och tyckte den var jättebra. Jag minns också humlan som gömt sig under din säng och som flög fram till ditt ansikte när du hängde från sängen och kikade under sängen upp-och-ner.)

Bevis för mig kanske inte är bevis för dig.

Som den där oktobermorgonen för sju år sedan, då det var som något sa mig att jag inte skulle gå till skolan. Jag borde ha stannat hemma då.

Eller som den där gången jag faktiskt bad om hjälp, och jag fick det. Jag hade väntat i en evighet på papperen från konsulatet. Den här gången bad jag om hjälp när jag var på väg dit. Jag lovade att jag ska aldrig mera tvivla om jag bara kan få hjälp en enda gång. Hjälp mig att få hem mitt barns far. Jag fick hjälp. Och fort gick det. Det var som om någon viskade i mitt huvud. En enda viktig siffra var fel.

Eller som den där gången jag var så frustrerad över hur trångsinta en del människor är. Jag var så arg, nej jag var förtvivlad, jag ville få dem att förstå. Vad jag än sa, så hade de något annat att komma med. De hittade alltid något annat. Fast det inte ens hade med saken att göra. De blandade alltid ihop religion med kultur, och det tyckte dom att jag skulle stå för. Den gången slog jag upp en sida på måfå i koranen. På den sidan stod det något i stil med "de som inte tror vänder bara ryggen ifrån om du försöker förklara. Ju mer du försöker, ju längre bort vänder de sig."  Det är sant. Det är precis så det är.

Eller som den där gången jag vaknade av att jag tänkte "Jag ska fråga Mufti". Jag visste inte att det fanns något som kallades mufti. Jag frågade T om det fanns något som heter så. Han svarade bara jakande. Jag gjorde mina morgon bestyr och när jag var klar frågade jag T vad det betyder. Han förklarade vad det var så gott han kunde. Fortfarande undrar jag vad det är jag måste fråga. Men hur kunde jag dröma om att jag skulle fråga Mufti när jag inte ens visste vad det betyder?
(Mufti (arabiska: مفتي, "en som avger ett utlåtande") är inom islam en rättslärd som uttolkar den religiösa lagen, sharia, islamiska regler och andra teologiska frågor.)

Eller som den där drömmen jag hade. Jag drömde om ett stort palats. Med vackra kollonner. Jag kände mig hemma där i palatset. Jag går in genom en dörr. Framför mig ser jag en man som sitter på knä och ber. Han läser koranen. Men väldigt knaggligt. Han bryter på engelska.
När han är klar säger jag på engelska till honom att jag kan lära honom rätt uttal.
Han ber mig att göra det. Och då börjar jag rabbla direkt från huvudet, på perfekt arabiska, koranverser.
Han rabblar efter mig, och jag rättar hans uttal.
Jag minns vackra tyger som fladdrar.

Eller drömmen om min mor. Min mor i sin morgonrock, på en stol vid ett runt bord. Min mor. Jag kunde se henne, fast jag knappt minns hur hon såg ut.

Jag tänker ofta att jag önskar att du kunde se det jag ser.

Känns som jag har en kotte i halsen

Den 2008-11-13
Kl 22:34:29
Vilken tid ringde du idag, J? Måste ha varit vid fyra eller nåt. Från vi lade på tills NU har Ayah bråkat och skrikit. Tack och lov att hon haft små andnings uppehåll ibland... Tur att jag är lite halvdöv också. Har väl snorstockning i örona!

Maken ringde från Göteborg. Sa förlåt för att han inte var hemma och hjälpte mig. Men åhh, vilken karl jag har!

Vi funderar på att åka bort över jul. Bo på hotell och slippa stress och allt vad jul hemma innebär. Vi tänkte strunta i julklappar också. Fast Amira ska få, såklart. Och om jag känner mig själv lär maken få också. Jag gillar att köpa julklappar. Och att göra paket. Och öppna paket, för den delen... Frågan är var vi ska ta vägen? Nån som har tips? Billiga och bra förståss.

Trudelutt

Den 2008-11-13
Kl 15:55:26
Jag byltade på barn och mig själv en massa kläder, och så gav vi oss ut i snöfallet.
Vi promenerade mot sjukhuset, och på vägen mötte vi en virrpanna som frågade om vägen. Jag förklarade så gott jag kunde hur hon skulle gå för att komma dit hon ville, men hon sa att hon kommer säkert att gå vilse endå. Äh, va tusan, sa jag. Följ bara vägen så kommer du fram. Det nöjde hon sig med, tackade och knatade iväg. Sicken virrpanna.
Amira frågade alla vi mötte om deras namn. Nästan lite pinsamt.
Framme på apoteket hamstrade jag värktabletter och hostmedicin. Den här gången ska jag gömma en karta eller två i min handväska. På så vis kommer det inte vara tomt på tabletter nästa gång jag behöver.
Amira fick ett paket tuggummi. Så nöjd tjej!
Vi knatade hem igen, och jag gjorde smörgåsar och varm choklad i varsin kopp till Amira och mig. Myste i soffan en stund.

Jag har inte lika ont i örat längre, så jag tror inte att det är nån öroninflamation.
Vad roligt det skulle se ut om jag stoppade en vitlöksklyfta i örat...

Det där jag lovade att dela med mig av, det får vänta ett tag. För det är fortfarande lite synd om mig.

Stackers mej hoppfallerej

Den 2008-11-13
Kl 10:42:24
När min käre make klev upp kl 03 inatt vaknade jag också. Med ondaste örat! Aj! Seriöst trodde jag att jag skulle dö! Jag var "öronbarn" som liten, men inte minns jag att det gör så där ont?! Nu har jag proppat i mig alvedon, så nu gör det inte lika ont längre... Måste springa bort på apoteket och köpa knark så fort jag kommit ur pyjamasen...

Annars är det sjukt synd om mig, så... Ja, tyck synd om mig helt enkelt.

blablabla

Den 2008-11-12
Kl 10:44:15
Idag ska vi åka och titta på vad som såg ut at vara en jättefräsh begagnad barnvagn, som vi hittat på blocket för en billig peng. Ja, det är ju inte vi som ska ha den, utan våra vänner från libyen står helt utan vagn ochhar en liten nyfödd.
*Familjen Arabsson to the rescue*

Annars har jag läst en massa inressant som jag ska försöka dela med mig av senare.

Later!

Ja, jag vet inte

Den 2008-11-11
Kl 21:43:43
Ja, govänner. Testet om mig verkar ha fått spunk, för nu är svaret på sista frågan helt plötsligt RÄTT!?

Här är en liten resultats resumé. En viss Rymdblomma delar första plats med en Söderhamnare!

Rank Name Score
1 Rymdblomman 90
2 MARIE IGEN 90
3 Camilla 80
4 Sara 70
5 Marie L. E. 70
6 Lotta 60
7 Pernilla 60
8 .... 60
9 saws 50
10 Linda 50
11 emma 40
12 S 30
13 Brors Börslén 10
14 maddde 10

Hot mama?

Den 2008-11-11
Kl 21:00:15
Idag har jag bestämmt mig för en viktig sak.

Jag har kommit fram till att jag är en hot-mamma. Alltså inte "hot" som i engelskans het, utan "hot" som i hota. "Att hota någon till livet." Ni fattar.
Vad menar jag med att jag är en hot-mamma kan man undra.

Jo, jag menar att så här låter jag ibland:
-Om du inte äter upp maten, så får du ingen glass...
-Sover du inte nu, så blir det inget dagis imorgon...
-Om du inte gör si, så får du inte göra så...

Oftast är det bara tomma hot, vilket är helt värdelöst, för Amira har nog vid det här laget förstått att jag inte håller vad jag lovar när jag hotar. Fast ibland gör jag det. Om jag är riktigt arg. Vilket kanske inte är allt för ofta. Och tur är väl det. Att jag inte är riktigt arg, menar jag.

Idag har jag bestämt mig för att jag ska sluta hota. Jag ska bli en bättre mamma! Mina barn förtjänar nåt bättre. Verkligen!

förkyld

Den 2008-11-11
Kl 16:10:32
Ja, det där testet om mig... Det blev helt fel på sista frågan! En kompis var här o gjorde testet och när hon skulle gissa vilket år jag tog studenten så var det rätta svaret FEL! Fast jag gjorde om testet två gånger innan jag lade ut det! Typiskt! Nåja, det var ju bara på skoj, så strunt samma!

Annars har jag inte gjort många knop idag. Jag är förkyld, det är grymt synd om mig!

Mag my pic

Den 2008-11-11
Kl 09:23:51
Jag är ju en tönt, så jag måste testa allt och härma alla!


Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com



Vad vet DU om mig?

Den 2008-11-10
Kl 23:18:11
Känner vi varandra? Kanske vet du allt om mig? Testa, vettja!
     
 
Vad vet DU om pinglanMadde?
1) Hur lång är jag?
  160 cm
  171 cm
  176 cm
  177 cm
 
Powered By: QUIZYOURFRIENDS.com

Rymdblommor

Den 2008-11-10
Kl 21:18:34
Jag har funderat på det. Hur ser en rymdblomma ut? Förmodligen rosa. Jag gillar rosa. Fast P är inte speciellt rosa. Men jag gillar henne i alla fall.

Idag har vi haft våra vänner från Libyen på middag. Jag gillar dom.
R och jag tog en promenad för att köpa ketchup till spaghettin. När vi satt oss för att äta fick jag veta något så roligt som att man typ inte äter ketchup i Libyen. Bara på restaurang. Va? Ingen ketchup på spaggen? Jag som gillar ketchup. På spaghetti bland annat.

Efter att de åkt hann jag typ se f-e-m minuter på halal-tv. Jag gillar dom tjejerna. Jag tycker att de har coola hijaber. Jag blir liksom inspirerad.

För övrigt har jag huvudvärk. Hoppas inte att det är glasögonen igen! Det har jag inte råd med! Fick ju sjukt dålig syn när jag blev gravid. Optikern sa att det kunde gå tillbaka efter jag fått barn och slutat amma. Jag ammar inte längre. Hmmm...

Förresten kom jag på att jag glömt att tala om vad sjukt bra den här borago krämen var mot skorv i hårbotten. Jag provade ju den på Ayah. Man skulle använda krämen i en vecka eller vad det var, men Ayah hade den bara i två dagar, sedan var all skorv borta! Jätte bra ju!

Eller hur?!

Den 2008-11-09
Kl 11:18:14
Den 14 oktober fick jag en kommentar. Så här såg den ut:

"Egon Malmgren (ekot) om Dagens morgonfavorit:

    DU MADDE! JAG HAR JU GLÖMT ATT SÄGA TACK FÖR DET FINFINA BREVET!!!!! TACK!!!!
 (ja, vad gör man om tio år? pillar sig i den skäggiga brevlådan och dricker julmust?)

    // Jan Mosander, berlin.
"

Alltså, detta är inte Egon. Detta är min bror. När min bror gick gymnasiet (han gick medieprogrammet) lånade han hem en bandspelare som man använder när man intervjuar  till exempelvis radio. Jag och min bror hade lite kul med den här bandspelaren och vi låtsades att vi var riktiga reportrar. Från Ekot. Och vem är bäst i Ekot? Egon Malmgren, givet! Hans namn lägger man på minnet. Samma med Jan Mosander! Som ofta rapporterade från Berlin.
Att min bror skriver så är liksom ett litet internt skämt.

Idag fick jag en annan kommentar. Säkerligen inte från den riktiga Egon, men endå. Så här såg den ut:

"/E  (egon.malmgren.@******) om Dagens morgonfavorit:

    Inlägget är skrivet under falskt namn. Ber dig ta bort det.
"

Jag tror att någon spelar mig ett spratt!

pinglan svarar

Den 2008-11-08
Kl 22:56:22
"Hur kul som helst och absolut inget att skämas över, det gör inte jag i alla fall." skrev M.

Jag antar att du menar det jag skrev om maken. Att han är läkare men jobbar med något helt annat. Jag skriver "något annat" för att jag inte vill skriva ut var han jobbar, inte för att någon skäms. Han har ett bra jobb, men det är inte på sjukhuset.
Och svaret är Nej, han tycker inte att det är så kul. Han trivs absolut med det han gör, och han skäms inte alls för det han gör. Dessutom gör han ett fantastiskt bra jobb.
Men -han har studerat i många år för att bli läkare. Det är inte så kul för honom att inte kunna använda sina kunskaper. Och det är inte så kul för honom att ju längre han jobbar med annat, ju längre bort från läkaryrket kommer han. Ju mer glömmer han och ju mer missar han.
Men som sagt, han klagar inte. Högt.
Sedan är han ju rätt söt i uniform, eller hur?

Förstår du hur jag menar?:)


Lika som bär?

Den 2008-11-08
Kl 22:33:37
Amira


Ayah

Flytta? del 2

Den 2008-11-08
Kl 16:43:17
Å, jag missade något viktigt!

Min vän P, påpekade detta:)

"Du skriver att du inte kan erbjuda barnen nåt här och att du får slita häcken utav dig utan att få nåt tillbaka.....
Dessa saker är likadant i andra städer med.
Det är vad man gör utav sin situation som utgör läget och vad som kommer att hända.
Man får kämpa sig livet igenom vart än man befinner sig.
"

Jag håller med! Det är absolut jag, eller vi, själva som ska kämpa. Här eller på andra sidan jordklotet. Vad jag menar är att här kanske det inte finns samma möjligheter som på andra ställen.

"Jag är bara lite rädd att du tror livet kommer bli så mycket bättre om ni flyttar och det kke inte blir enklare." Skriver P.

Jag vet att världen och människor ser nästan lika ut, var man än åker. Jag tror inte att ett nytt ställe per automatik är bättre än här. Men jag tror, eller förresten, jag vet att andra ställen har större möjligheter, ett större utbud. Och framför allt nya möjligheter och nya utbud.

Det är svårt att hinna med att skriva i samma takt som jag tänker, och ibland missar jag viktiga detaljer.

Jag har fina vänner, jag sa ju det!

Flytta?

Den 2008-11-08
Kl 15:48:56
Jag måste göra ett förtydligande.

Vi vill flytta. Till en annan stad i Sverige och någon gång utomlands. Förmodligen Libyen eller Tunisien.
Vi har pratat om att flytta sedan vi blev tillsammans.
Jag -för att jag vill se andra platser, jag vill utvecklas och lära mig massa nya saker. Flytta utomlands? Ja, varför inte lära sig ett nytt språk på plats?
Maken vill flytta för att han också vill utvecklas. Han vill jobba med det han har utbildat sig till. Han är läkare, klart han vill jobba som det! Tänk er att jobba som något annat när man faktiskt är läkare. Hur kul kan det vara, fast han aldrig klagar?

Det finns inte så mycket som håller oss kvar här. Visst har vi våra vänner, och jag har några släktingar men faktiskt ingen nära familj, men vännerna och släkten finns ju kvar här. Vi kan hälsa på när som helst. Och de som vill kan ju hälsa på oss.
Jag skrev tidigare att vi pratat om att flytta till Malmö. Jag skrev att det skulle vara ett ypperligt tillfälle för mig att börja på ny kula, att börja med slöja, som jag drömmer om att våga. Men det är naturligtvis inte den största anledningen till att vi vill flytta.
Vi har pratat om Umeå -där har vi ett universitet. Där har både maken och jag chans till utveckling. Maken för att han kan ordna sin svenska läkarlegetimation där, jag för att jag fortfarande inte har någon utbildning.
Vi har pratat om Uppsala -samma där, båda har chans att plugga.
Och vi pratar nu om Malmö, förutom själva Malmö så har vi Lund som ligger nära. Vi pratar också om Göteborg.

Vi pratar och planerar massor. Det är vår framtid vi planerar. Det är vår lycka och framtid vi tänker på. Makens och min lycka. Men också våra barns. Hur mycket kan vi erbjuda våra barn här? Jag känner att jag inte kan erbjuda dem så mycket här. Förutom vänner. Men vännerna finns som sagt kvar. De finns ju här fast vi inte bor här längre. Vi kommer att ses, om vi är riktiga vänner. Och vi kommer att höras på telefon. Och så finns ju internet med allt vad det innebär.

Hur mycket vi än älskar våra vänner och de som finns omkring oss, så känner vi oss inte nöjda här. Vi saknar något, både maken och jag. I fjol var vi på väg att sälja allt vi äger, och åka till Libyen. Det var jag som pushade, jag var så fruktansvärt trött på att slita häcken av mig, men att inte få någonting tillbaka. (Kanske ska tilläggas att jag jobbade som telefonsäljare, vilket inte är särskillt utvecklande...)
Nu blev det aldrig så, och efter någon månad blev jag gravid.
Jag känner att jag sitter fast i en liten liten håla. Sundsvall är en håla. En håla med vänner. En olycklig håla med fina vänner.
Jag inser att det kan bli fel. Jag inser att om vi bosätter oss i en annan stad kan vi hamna i samma ekorrhjul igen. Men då har vi i alla fall provat. Och Sundsvall finns ju kvar. Vi kan vända tillbaka. Jag chansar hellre på ett nytt ställe med nya möjligheter, än att jag möglar sönder i en radhuslägenhet i Sundsvall. Där jag för övrigt har bott i hela mitt liv.
Jag tycker det känns underbart skönt att maken är lika öppen som jag inför en flytt.

Självklart vill vi inte bara flytta för att det finns andra i vår väskapskrets som valt att lämna staden. Självklart har vi funderat på det här. Åt alla möjliga håll. Och självklart är ingenting bestämt än.

Jag minns en gång för tusen år sedan, en vän ringde till mig och grät, hon ville inte att jag skulle flytta och lämna henne. Jag önskar att alla som står mig nära kunde flytta med oss, men det funkar ju inte så. Man måste få tänka på sig själv, och sin familj, ibland.

IQ test

Den 2008-11-08
Kl 10:20:59
Jag hittade ett IQ test igår. Jag gillar sånt!
--> HÄR <-- kan man göra testet!

Idag kan jag inte ladda upp bilder. Jag som ville flasha med mitt resultat. Nåja, det ser lika bra ut i skrift: Enligt testet har jag 107 i IQ, vilket då sulle vara bättre än 58% av befolkningen. Ganska bra tycker jag. Synd bara att man inte fick se de rätta svaren i testet.

Det var en gång...

Den 2008-11-07
Kl 18:09:48
Jag har en farfar. Min farfar var gift med min farmor, och de fick 5 barn. Däribland min pappa. Sedan gick min farmor och farfar skilda vägar.
Min farfar träffade då en ny fjälla. Denna fjälla hade en flicka sedan förut. Sedan fick hon en pojke med min farfar. Och sedan en flicka. Den här flickan heter Jossan, och hon är ungefär som jag. Lite lagomt wild and crazy sådär. Dessutom är det inte alla som blir gammelfaster som 26 (?) åring. Idag fick hon mig att fälla en tår. En liten lyckotår. Aj lav jo too!
(f.ö. gick farfar och hans nya fjälla också skilda vägar, och det blev en ny make för fjällan och ytterligare en pojke. Farfar blev ensam tillslut.)

Sagan om oss

Den 2008-11-07
Kl 14:43:08
När vi träffades var vi på väg åt fel håll båda två.
Tänk vilken förändring vi gått igenom. Som att vända helt om.
Vi har gått igenom en hel del tillsammans. På bara fyra år har det hänt en del.

Jag berättade för dig igår. Det var som att vi var tillbaka igen. Samma känsla i kroppen. Inget kan dela på dig och mig. Vi är starkare än allt!


Frajdäj

Den 2008-11-07
Kl 11:44:38
Vi vaknade sent idag, förutom ett avbrott vid 06 tiden, då Ayah ville äta och Amira fick för sig att det var dax att kliva upp.
Efter ett smått hysteriskt utbrott från Amiras sida somnade vi om allihopa, tack och lov. Jag gillar inte att kliva upp i ottan om jag inte behöver. När vi vaknade igen senare kände jag att förkylningen som legat och puttrat i några dagar satt sig ordentligt i halsen. Aj aj.

Amira är glad att det är fredag idag, för då får hon ju se Johan i Idol. Och Laila. Det är stort när man är 3 år.


Besöksstatistiken i bloggen ökade markant efter mitt inlägg om islam. Det är kul, men jag får lite hybris. Och så vet jag inte om jag törs skriva något mer om islam... Det är ju lite känsligt, som sagt. Kommentarer om det?

Dagisbarn är smarta

Den 2008-11-06
Kl 09:34:31
På väg till dagis:

Mamman och dagisbarnet går igenom en tunnel aldeles i närheten av dagis. I tunneln har någon slagit sönder en lampa! Och dessutom klottrat, både på väggar och mark.

Dagisbarnet: "Mamma, titta! Vilken hamar (åsna) som slagit sönder lampan!"
Mamman: "ja, vilken hamar! Och kelb!" (hund)
Dagisbarnet: "Nej, ingen kelb, bara hamar. Man får inte göra så! Haram!" (synd)

Mamman är stolt över sitt dagisbarn.

Dagen

Den 2008-11-05
Kl 20:10:36
Vi sov lite för länge i morse, men inte så att vi blev sena. Amira skulle iväg till dagis och maken skulle iväg på jobbet.
Jag lämnade Ayah hemma med sin morbror. Även fast jag kännde på mig att han nog var lite nervös. Skyndade mig hem, och började med frukosten. Vi såg T:s film Veteraner, som han gjort med sina vänner. Den var så bra. Jag blev lite lessen när den tog slut, jag ville se mer. Mycket fin film, tycker jag, och det är inte bara för att du är min bror.


Senare åkte vi buss ner till staden, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Men som vanligt när jag ska på stan så kom jag i alla fall hem med ett paket blöjor. Vilken skräll, som Gammelfaster skulle säga.
Vi åt upp en sista tårtbiten hemma. Tårta smakar alltid bäst dagen efter den gjordes, eller hur?
Nu sitter du på tåget hem igen. Kan du inte stanna lite längre nästa gång?

Maken har överliggning i natt, så vi är gräsänkor igen. Hoppas på nåt trevligt på TV. Men inga bönder.

Varför blev jag muslim?

Den 2008-11-05
Kl 19:34:30
Camilla undrar hur det kom sig att jag blev muslim. Jag vet fler än C som undrar det.
Jag skulle så gärna vilja att ni som undrar satt här framför mig, när jag ska berätta. Det är så lätt att tolka fel när man läser något som någon annan har skrivit, var det en klok vän som sa. Det är sant. Och som en annan klok sa, när det gäller islam så är allt så känsligt. Jag förstår egentligen inte varför.
Ida, jag blir inte arg. Verkligen inte. Klart du får säga vad du tycker. Jag uppskattar när mina vänner säger vad dom tycker. Det är viktigt för mig. Och dessutom är jag ju ingen främling för dig, så du kan ju inte vara främlingsfientlig, eller hur? Och det är klart att man får skämta. Men inte göra narr av. (ex. karikatyrerna = Att göra narr av profeten!) Det tycker i alla fall jag, men jag kan ju inte svara för alla andra.
Sedan är det nog så att vi alla blev väldigt påverkade av 11 september och allt där ikring. Ni vet, Bin Laden o.s.v.
Håll med om att mångas syn på islam utgår från den 11 september och Bin Laden. Kanske var det då jag själv började uppmärksamma islam? Jag vet inte. Men jag vet att jag alltid har faschinerats av kvinnor i slöja. När jag gick i högstadiet gjorde jag t. ex. en tavla till en släkting. Tavlan föreställde en kvinna med sänkt blick. Och slöja. För mig en vacker kvinna. Jag minns att jag var väldigt stolt över den tavlan. Jag var stolt när jag såg att min släkting hade hängt upp tavlan på väggen i sitt vardagsrum. Jag undrar förresten om den finns kvar, den tavlan?

Varför jag vill bära slöja? För att jag är muslim. För att jag har förstått att det är i sed med islam att bära slöja. Det är inte kultur, det är religion. Jag vill vara den bästa av muslimer. Jag vill komma till Jennah, paradiset. Jag tror att om man är en god muslim, så kommer man till Jennah, inshAllah. Man kommer till paradiset om Gud vill.
Jag kan verkligen inte allt om islam och sunna, men jag läser. Och ju mer jag läser, ju mer övertygad blir jag. Och ju mer känner jag att jag hittat rätt. Och ju mer känner jag att jag vill bära slöja. Jag vill visa att jag är muslim. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt.

Jag fick en fin kommentar i föregående inlägg, från pappa B. När jag läste den lade den sig som en varm filt om mig. Jag blev så glad. Tack pappa B, fler borde vara som du. Fler borde uppmuntra som du.

Hur det kom sig att jag blev muslim skrev jag i ett tidigare inlägg, den 2:a juni närmare bestämt.
Jag kopierar rakt av vad jag skrivit där.

"Jannica om Töntigt?
Men hade du blivit muslim om du inte träffat din man? Ha en bra dag :)"

Jätte bra fråga. Allahu alem. Gud vet. Jag har ingen aning. Hade jag haft barn om jag inte träffat min man? Hade jag bott kvar i Sundsvall? Hade jag levt om jag inte träffat honom? Allahu alem.

Jag kan inte låta bli att undra om folk tror att man är en förtryckt stackare som inte har nåt att säga till om? Kanske tror folk att jag inte kan ta egna beslut? Kanske tror folk att jag blir misshandlad, för jag lever ju trots allt med en arab. Som dessutom är muslim.

Jag gifte mig med min man (muslimskt) i oktober 2004. Till hösten blir det 4 år. Dessa 4 år är de bästa i mitt liv.
I början av vårt förhållande var jag inte jätte intresserad av islam i sig, då var det mest det arabiska språket som var intressant. Jag hade otroliga fördommar om islam och muslimer. Det tog ett tag innan jag kom över dom! Men hade jag inte haft ett "öppet hjärta", så hade jag ju aldrig gift mig med karln överhuvudtaget.
Jag blev gravid ganska fort, efter bara 4 månader som gift.
Då var det ju dax att börja fundera på hur barnet (som blev en Amira) skulle uppfostras. Det föll sig ganska naturligt att vi valde en muslimsk uppfostran. Jag menar min man hade sin tro, han var praktiserande muslim. Visst hade jag en tro, en tro på Gud, men inte kallade jag mig för kristen.
Så därför beslöt jag mig för att sluta äta griskött när Amira fötts. Eftersom jag ammade henne. För övrigt tyckte jag inte speciellt mycket om griskött heller, förutom julskinka.
Jag började inte äta griskött igen, efter jag slutat amma. Det föll sig naturligt. Varför laga 2 maträtter hemma liksom?
Efter Amira fötts började jag läsa om islam, jag vill ju kunna svara mitt barn varför en muslim t. ex. inte äter griskött. Samtidigt läste jag också i bibeln, för att jämföra. Det som förvånade mig var hur lika bibeln (GT) och koranen är.
Började så småningom en liten studiecirkel för kvinnor som ville lära sig mer om islam.
Allt jag läste, och allt jag fick lära mig, fick mig att känna som om jag hittat hem.
Allt känndes, och känns väldigt naturligt för mig.
Och ju mer jag läser, ju mer övertygad blir jag.
Det som tillslut fick mig att revertera var alla drömmar jag hade och har.
De drömmarna går jag inte in på nu, då får jag sitta och skriva tills fingrarna blöder.

Så slutsatsen blir; Min man väckte ett intresse hos mig. Eller snarare barnet, som jag fick med min man, väckte intresset. Jag tror inte min man hade en aning om att jag ens funderade på att revertera.
Så alltså, jag valde själv att bli muslim. Att jag träffade min man har i mina ögon haft en mening som är större än att vi bara skulle bilda familj ihop, den meningen var att jag skulle hitta den, för mig,  rätta vägen.
Jag tror inte att vare sig min man, min familj eller mina vänner visste att jag sagt trosbekännelsen, och bestämmt mig i hjärtat för att jag ville bli muslim, förrän jag skrev det här i bloggen. Jag ville att det skulle vara en sak mellan mig och Gud, jag ville inte bli påverkad av någon.


Jag hoppas att dt här var ett bra sätt att svara. Hoppas att jag inte har trampat på några ömma tår. Hoppas att det jag ville få sagt gick fram på ett bra sätt. InshAllah.

Allahu Akbar!

Den 2008-11-05
Kl 00:45:01
Nyss när jag duschade kom jag att tänka på det du sa till mig. Du vet, man tänker ju så bra i duschen.
Du sa "men du är väl inte muslim, en riktig muslim"...
Det fastnade lite i mitt huvud.
Jag är muslim. Det har jag varit i ungefär ett år nu. Men det syns inte på mig. Om man inte känner mig, om man bara springer på mig på stan, då kan man ju inte se på mig att jag är muslim. Jag bär ju inte slöja. Än.
Lustigt att vi pratade om det idag, om att flytta till malmö, där skulle ingen ens vända på huvudet om jag kom med hijab. Jag sa att det skulle vara ett bra ställe att börja om på. T fattade direkt. Han avslöjade min plan för bror.
Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att det är så jag vill göra. Jag vill dra härifrån, jag vill börja om, och jag vill att alla ska se vem jag är. Vad jag är. Vad jag vill vara. Vad jag önskar att jag var. Nu kan jag inte sätta ord på vad jag menar.
Jag vill bära hijab. Jag önskar att jag var så stark att jag vågade ha det. Jag önskar att jag kunde låtsas att jag inte bryr mig om vad folk tycker. Det gör mig så jävla arg på mig själv, att jag ens tänker så här!

Födelsedagen

Den 2008-11-04
Kl 23:07:39

Klart att man ska ha en tårta när man fyller år!

Och paket ska man förståss ha!

Amira tyckte inte att dagens kalas hade lika hög klass som lördagens, därför drog hon efter lite tårta och paket. Till soffan. Hon spanade in valvakan på TV. Helt galet! Själv satt jag kvar i köket och svullade kanelbullar en lång stund. Jag måste ta och skärpa mig, alltså! Det blir juingen beach 2009 av det här!

Amira 3 år!

Den 2008-11-04
Kl 08:05:44
Bloggens lilla makeover är nästan färdig, bara lite småpill kvar, men jag får nog leva med att snillet behövde vila huvudet en stund. Nr 1 att göra idag är att knäppa en ny bild på Ayah att ploppa in i headern eller vad det heter.

För övrigt bestämmde sig mina söta barn för att jag skulle kliva upp innan det blivit ljust idag, vilket jag inte riktigt är van vid. Jag får nog sluta upp med att lägga mig efter midnatt!

Idag är det Amiras 3 års dag! Ja må hon leva, ja må hon leva...!
Tänk att hon redan har blivit t-r-e år! Tänk att en regnig natt för tre år sedan så blev jag mamma!

Re-design på gång!

Den 2008-11-03
Kl 18:36:13
Just nu är en liten make-over på gång här på min blogg.

K(l)i(c)ka tillbaka lite senare! :-)


Som ett brev på posten!

Den 2008-11-03
Kl 11:20:55
Idag när jag gick ut för att hämta posten tänkte jag att jag borde strunta i det. Det är ändå bara reklam eller räkningar. Aldrig får man nåt roligt i brevlådan! Men jag hade fel! Jag fick ett jättefint kort, med makens efternamn bredvid mitt förnamn. Bara det gjorde min dag! Tack, gammelfaster!

Om typ 3 timmar kommer Broder Tuck på visit. Gud så roligt! Wihiii!

I gårkväll Ställde sig Amira på en stol och sjöng för oss. Eller vi spelade musik, och hon sjöng med. Här skulle jag tro att hon sjunger till Kate Ryans "Ella Elle L'a"...

Söndag

Den 2008-11-02
Kl 15:52:01
Idag är det en riktigt tråkig söndag! Efter gårdagens galej, med fullt ös från morgon till kväll, blev det väldigt tyst och tomt idag. Maken och Amira har farit iväg till en kompis som behövde piggas upp. Jag skickade med några bullar i en påse, inget piggar upp som bullar! Ayah sitter i gungan, knäpp tyst. Jag får nästan ont i huvudet, för det är så tyst!

I morse byggde vi ihop Amiras nya tågbana,som hon fick av Lena och Saga i present. Sedan körde vi tåget, och Amira lekte att det var pappa som körde tåget till "Stockmol".

Jag borde städa ihop det sista, men det tar emot. Jag har inte riktigt hittat orken än. 

Amira frågade i morse om morbror T skulle komma idag? (Ja, när kommer du?! Ta med dig moster A också, jag saknar er!)

Kalas

Den 2008-11-01
Kl 23:02:04
Idag har vi haft kalas för Amira som fyller 3 år på tisdag.
Dagen har varit väldigt kul, väldigt varm och full med mat och  godsaker och massor av gäster. Några skåningar kom förbi en snabbis också, vilket var jättekul! Amira har fått massor av presenter, jag har nog inte sett hälften än, hennes rum ser ut som ett bombnedslag just nu. Får ta och röja upp imorgon och titta på hennes presenter!
Jag fick beröm för mina bakverk ockå, vad bra att det jag bakat gick ner! :D
Vilken tur att jag har en snäll granne som hjälper till när Ayah är grinig! Tack för hjälpen, sötis!


Tack till alla goa vänner, både för sällskapet och för alla presenter till Amira. Tack herr Z för att du diskade undan åt mig, tack skåningarna för att ni "våldgästade". Tack alla barn för att ni åt upp tårtan.

Nu är det sovgott, vi lär somna ovaggade ikväll, precis som Amira.

RSS 2.0