vatten under en bro

Den 2011-10-20
Kl 10:30:39
Jag kan nog inte riktigt hålla mig härifrån. Det drar i den där nerven som gör att man vill skriva.

Tittade på ett gammalt foto, och det satte igång en hel film i huvudet. Oj, vad tiden gått fort, och Oj vad mycket "vatten som flutit under broarna"! Tänk att om en vecka, då har vi varit gifta i 7 år! Yllebröllop, minsann! Tänk att om två veckor och en dag, då fyller prinsessan 6 år. Tänk att snart blir hon storasyster för andra gången. Och lilla Ayah, tänk att hon är så stor redan! Lilla sparven har blivit så stor! Tänk att på bara 7 år har vi åstadkommit allt det här. Vi har en liten växande familj, som är den bästa i världen. ♥

Igår var jag så tom. Funderade på vad det var jag saknade. Innerst inne så vet jag ju det, men varför är det så svårt att gå vidare? Det är tur att jag har min äkta hälft, jag tömde ur mig ett lass. Ord som jag glömt, eller kanske gömt, längst bort i hjärnan. Visst är det ändå fantastiskt hur det där med sinnet fungerar? Man minns inte det där jobbiga. Det kommer bara små glimtar ibland. Och då gäller det att få ur sig det.

Jag tror det är därför jag vill börja skriva på något annat ställe. Jag har haft det här som något slags andningshål. Ett ställe att ventilera mina tankar på. Men behöver jag ventilera något tungt betyder inte det att jag är deprimerad eller att jag mår skitdåligt. Men helt ärligt vill jag inte skriva om den där ryggsäcken här längre, för ryggsäcken handlar inte om att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Jag vill lämpa av mig ryggsäcken, jag vill gå vidare. Utan att hela skaran läsare ska tro att jag är på vippen till självmord eller något. För det är ju så att jag skriver för att jag vill att någon ska läsa, men jag tycker det är jobbigt att behöva försäkra alla om att jag är ok. Om jag inte var ok så skulle jag inte sitta här på andra sidan skärmen och skriva. Fattar ni väl?

Tillbaka till vattnet under broarna. På tisdag är det 10 år sedan. Hur kunde världen bara fortsätta snurra runt efter det där? Tänk att det var ett öppet sår när vi träffades, T och jag. Fast jag tror inte att jag har berättat för honom så där i detalj. Det kanske behövs för att han ska förtå mig helt och hållet?

Fotot, ja! Kolla in snyggot från sagan om oss! Tänk att det där är ett första möte. Helt sjukt när man tänker på det!


Kommentarer
Postat av: Pernilla

Ååå vad jag kommer ihåg den dagen, jag grät floder. Kram på dig och kram på er. :love:

2011-10-20 @ 12:22:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Stammis här?

E-postadress: (publiceras inte)


URL/Bloggadress:


Kommentar:
:-) :-( :-P :-d :-O ;-) ;-s ;-( :-| :question: :rolleyes: :love: :blush: :mad: :cool: :tired: :bigeyes: :thumbup: :thumbdown: ;-P

Trackback
RSS 2.0