Den riktiga sagan om oss. Del 5

Den 2008-11-29
Kl 13:07:35
När jag kom fram till Migrationsverket gick allt i en faslig fart. Papperen hade kommit fram!
Jag i stort sett flög hem för att ringa till T. Vi bestämde internet-dejt.
När vi satt där och pratade om hur nära det var nu, ringde min telefon.
Det var en kvinna från migrationsverket som jag inte talat med förut.
Hon hade hört talas om oss, och ville att jag skulle komma på intervju så fort som möjligt. Jag fick en tid redan samma vecka. Jag mailade över (censurerade, givetvis!) sparade konversationer från messenger som skulle styrka vår relation.

På morgonen då jag skulle komma på intervju, blev jag hämtad av P och S. De var mitt moraliska stöd.
Jag hade med mig fotografier, papper från vårt giftemål, papper angående graviditeten och personliga handlingar.
Men det var knappast något man kunde kalla för intervju.
Barnet var beräknad att komma 10 dagar efter intervjun, och kvinnan tyckte att det var en självklarhet att pappan skulle få se sitt barn födas. Och så sa hon att hon snart skulle sluta sitt jobb, så hon gjorde lite som hon ville, som hon uttryckte det. Hon tog beslutet precis då, med mig i rummet, och jag fick gå däriftån med beslutet i handen. T skulle få komma hem! Nu saknades bara ett visum! Och det måste han få genom den Tyska ambassaden i Tripoli.
Kvinnan på migrationsverket lovade att ringa ambassaen och be dem raska på med visumet.

Jag, P och S bestämde oss för att fira! Och det skulle vi göra på ett café i stan.
Men vi hann inte mer än komma utanför dörren på migrationsverket förrän min telefon ringde.
Kvinnan hade ringt till ambassaden, och de hade lovat henne att ge T visum.
Jag ringde T och sa att han kunde packa sina väskor, han skulle få komma hem.
Han trodde knappt att det var sant, men jag sa att jag hade beslutet i handen!
Jag tänkte att jag måste knipa ihop benen tills T kommit hem. Barnet får inte komma innan han kommit!

T begav sig till den Tyska ambassaden för att försöka få visum.
Han berättade att han fått UT i Sverige, att vi skulle ha barn om 10 dagar, och att vi hade blivit lovade ett visum med detsamma.
Men Tyskarna sa att de inte hade något med Sverige att göra, så han fick vnta i 14 dagar på sitt visum, som alla andra.
Så var deras regler, och inget kunde ändra på det.

9 dagar gick, och jag fick värkar. Min bror, I och L satt med mig i 3 dagar och räknade värkar med mig.
Den 3:e  dagen var det eid och det var fest både i Libyen och här hemma. Men jag kunde inte gå på fest, jag fick åka in på förlossningen istället. Herr Z fick tag i T på telefon och berättade att han snart skulle bli pappa.

Natten mot den 4:e november 2005, kl 01.46 föddes Amira. Jag grät av glädje och sorg. Glädje för att vi fått världens sötaste flicka, sorg för att jag saknade min make så att det värkte i kroppen.
I höll min hand under födseln och hon fick klippa navelsträngen.
Jag ringde T på natten och vi grät och skrattade tillsammans.

Fredagen den 17:e november landade T på Midlanda. Amira var då två veckor gammal och vi hade varit ifrån varandra i 3 månader.
T hade fått en fräsh solbränna, hade tränat svensk gymnastik i Libyen och var riktigt fit och så var han nyklippt. Med andra ord mötte jag världens snyggaste man där på Midlanda!


Slutet gott, allting gott!

Snipp, snapp, snut, så var den här sagan slut.

Den riktiga sagan om oss. Del 4

Den 2008-11-29
Kl 01:23:54
Jag ringde givetvis upp T med detsamma.
Den svenska polisen som eskorterat honom till frankrike hade vinkat adjö och lämnat facklan vidare till fransmännen.
De hade informerat T om att han hade x antal dagar på sig, jag tror att det var sju, att antingen söka uppehållstillstånd eller lämna landet, i annat fall riskerade han fängelse.
T som nästan inte hade med sig mer än kläderna han hade på kroppen, sa givetvis att han ville lämna landet så fort som möjligt, problemet var bara att hans pass hade gått ut och att han inte ägde en krona.
Fransmännen gjorde klart att detta inte var någons problem än hans eget, så de tänkte inte hjälpa till. Varken med pass, pengar eller tillfälligt boende.

Jag skickade ner alla pengar jag hade då, vilket inte alls var mycket, men det räckte till mat och ett billigt hotellrum.
Problemet med passet löste sig så klart, han fick bara bege sig ut i den franska djungeln för att leta upp den libyska ambassaden.
Jag minns att han sökte hjälp hos röda halvmånen, och att han ringde mig därifrån, men jag har för mig att de inte heller kunde göra något för honom.
Jag minns från tiden T var i Frankrike att han letade upp en telefonkiosk som jag ringde till ett speciellt klockslag varje dag. Jag minns än mer gråt och ångest. Jag minns att jag förbannade både frankrike och fransmännen.

Efter några dagar fick T's pappa i Libyen tag i en flygbiljett, så T kunde äntligen lämna Frankrike. Jag minns att vi pratade innan flyget skulle lyfta, och han berättade vilken tid han skulle vara i Libyen och han sa att han skulle ringa så fort han kom fram. Jag har för mig att planet skulle landa i Libyen vid 14 tiden. När han fortfarande inte hade hört av sig vid åtta på kvällen var jag riktigt orolig, jag tänkte allt möjligt, att planet hade störtat, att han aldrig kom med planet, att han hade blivit tagen av polisen i Libyen...

Strax efter åtta ringde han. Ni må tro att det var som ett berg lyftes av mina axlar.
"Habibti!" hörde jag i andra änden, och jag skrek rakt ut!
"Gubben! Var har du varit?!" Ni fattar själva, jag grät och skrattade samtidigt. Så nära, men ändå så långt borta, ni vet.

Nu började det riktiga jobbet för att få hem honom till Sverige igen. Väntetiden för att få komma på intervju på det svenska konsulatet i Libyen var ett halvår, men eftersom vi snart skulle ha barn hade vi blivit lovade att få gå före i kön.
Jag var någonstans mellan 25 och 30 veckor in i graviditeten då, så vi hade bråttom.
Jag fixade alla papper som behövdes skickas till Libyen och skickade iväg dom med posten. Att faxa gick inte, och internet var inte att tala om! Så vi fick ge oss till tåls de två veckor det tog för posten att komma fram.

Under tiden hemma i Sverige hände det massor.
Jag hittade tillbaka till min syster, som jag på något vis hade tappat bort. Vi tog bussen till den varmaste Selånger Marknad i Madde-minne.
I var "surogat-pappa" och följde med på barnmorske besök och föräldra utbildning.
Jag hittade tillbaka till en halv släkt. Till En L som blev ett jättebra stöd i graviditeten. Och J, som till och med rynkade på näsan som mig när hon skrattade. Och C, som öste barnkläder och diverse över mig. Gud vet att det behövdes!
Jag var på dubbelbröllop. Fru Z och Fru B.B. Fick sina män till slut, på svenskt papper också!
Jag pratade med min far för första gången på flera år. Jag berättade om T och om barnet i magen, men det hade jag inte mycket för. Han kunde inte bry sig mindre.
Jag gick hos en kurator och hos en familjestöds grupp.
Jag åt en hel skål apelsiner klockan 3 på natten hemma hos familjen Z, bara för att jag var sugen. Men det är en annan historia.
Det var den värsta och bästa sommaren i hela mitt liv. Världen var så annorlunda då.

Ganska snabbt när alla papper var i ordning fick T komma på intervju på konsulatet. Det hade gått bra, och de skulle skicka papper till Sverige och migrationsverket med en gång. De borde vara framme inom några veckor, sa de.
Det var långa veckor.
Jag vet inte hur många gånger jag köpte telefonkort på Rasoul Market. Jag minns att de alltid bad mig hälsa maken, och så frågade de hur bebisen mådde.
Jag använde ett telefonkort innehållande 100 fria minuter på två dagar.
Och varje kväll pratade vi på yahoo messenger och skype. Och varje kväll skrattade och grät vi. T studerade hur magen växte genom vår web cam. T skickade paket på posten, de innehöll bebiskläder i blå och grön kulör, han trodde förståss att det var en pojke i magen. Jag fick mamma strumpor och parfym. Han skrev kärleksbrev också. Som jag har gömt, men tar fram och läser ibland.
Det doftade höst och graviditet, det doftade gråt och längtan.

Varje dag besökte eller ringde jag till migrationsverket för att höra om papperen kommit fram. Varje gång blev jag lika besviken. Tillslut behövde jag inte presentera mig när jag ringde, E på migrationsverket kände igen min röst. Hon hjälpte till så gott hon kunde. Hon ville nog lika gärna som jag, att T skulle komma hem innan barnet kom.
Så var det det där speciella dagen, en ganska gråmulen dag, och jag satt på bussen på väg till nämnda verk.
På vägen bad jag till Gud, som jag inte riktigt visste var jag hade. Jag bad om hjälp.
Och hjälpen kom.


Där har ni dagens cliffhanger.
Fortsättning följer.

Den riktiga sagan om oss. Del 3

Den 2008-11-27
Kl 18:47:49
Jo, det var ju det här telefonsamtalet. Poliskvinnan som ringde upp.
Hon sa något i stil med att "Du är ju en stark kvinna, så du klarar det här" när jag ifrågasatte hur jag skulle kunna föda barn och ta hand om en bebis ensam. Och jag menade helt ensam. Visst klarar man det, men om man tänkt sig att man ska ha sin make där, då vill man ju ha det. Man vill inte att nån jäkel i en telefon ska säga att man kan bestiga Mount Everest om man försöker. Jag vet, jag klarar vad som helst. Men det finns ju saker man skulle vilja slippa.

Telefonsamtalet ledde inte till så mycket alls, förutom att jag fick veta att man får hälsa på i förvaret så ofta man vill. Man till och med kunde få sova över. Som om det gjorde saken bättre.

Jag pratade med T i telefon på kvällen, men jag minns inte vad vi sa.
Jag minns att jag fick skjuts till Gävle av D. Tror att det var dagen efter. Jag minns gråt och ångest. Jag minns ont i magen. Jag minns en advokat som inte gjorde ett dugg.
Jag minns att Herr Z sa att han skulle till Gävle en dag. Fru Z följde med också. Vi kände knappt varandra då. Jag minns en glasruta lika tjock som en tegelvägg.
Men mest av allt minns jag maktlöshet.

Jag tror att T satt i förvar i två veckor. Jag vet att  han såg filmen Alexander flera gånger. Jag hade skickat med hans koran och några skivor. Och boken som hette Mamma på ena sidan och som hette Pappa när man vände på den. En sån man skulle fylla i allt eftersom magen växte.

Jag försökte med allt för att T skulle få stanna i Sverige. Jag ringde hit och dit, läste både här och där och så grät jag massor. Och åt nästan ingenting. Jag minns att I kom med vätske ersättning. Och S kom med hämtmat. Jag minns människor som ringde och frågade hur det gick. Människor jag aldrig hört talas om förut. Kommunen tog det hela på allvar, jag fick massor av hjälp. Men inte i fallet T. Ingen kunde göra något för T.

Jag fick lära mig om hur man kunde söka uppehållstillstånd på familjeanknytning. Det måste man göra på en svensk ambassad i sitt hemland. T's hemland är Libyen.

En dag blev han skjutsad till Stockholm, och ytterligare ett förvar. Dagen efter skulle han bli utvisad till Frankrike. För det var till Frankrike han hade fått visum när han först kom till Sverige. Det var Frankrike som skulle ta ansvar för T. Så är reglerna i schengen tydligen.
På kvällen ringde jag till T och grät. Vi visste ju inte om och när vi skulle få ses igen. Han sa att jag måste vara stark och ta hand om mig och barnet. Han berättade att flyget skulle lyfta tidigt nästa morgon. Han sa att han så fort som möjligt skulle flyga hem till Libyen.

Nästa morgon vaknade jag av ett sms på mobilen. "Habibi. Jag sitter fast i Paris!"



Fortsättning följer.

Den riktiga sagan om oss. Del 2

Den 2008-11-27
Kl 13:49:31
Vart var jag? Jo...

Jag öppnade yrvaket dörren, iklädd nattlinne och omvirad i täcket.
"Vi söker T!" Sa den ene polisen, som råkade vara en kvinna.
Vad skulle jag svara? "Ehum, jaaa, han ligger förståss och sover..."
Jag minns att jag sprang in i sovrummet, och där ligger T, med täcket uppdraget till näsan och med ögon stora som serveringsfat.
Jag hinner nog bara viska "Gubben!"
"Du måste följa med oss!" Den andra polisen, en karl förståss, lät lite barskare!
Jag frågar om jag får följa med. Det får jag inte, men jag är välkommen ner till polisstationen senare.
T får inte ens gå in ensam på toaletten. Som inte ens hade något fönster att fly igenom.
Jag sa desperat att jag faktiskt var väldigt gravid. Man får inte göra så mot en gravid!

När de gått kastade jag mig på telefonen. Jag ringde det ena nummret efter det andra, men ingen svarade!
Jag grät och grät, visste inte vad jag skulle ta mig till!
Tillslut kom jag på att kvällen innan hade jag träffat M för första gången, och jag hade fått hennes nummer, och hon sa att jag fick ringa när som helst. No matter what.
Hon svarade nästan på en gång, och jag bad om ursäkt att jag störde och att jag inte hade någon annan att vända mig till.
M och A kom snabbt. De skjutsade ner mig till polisstationen.

Väl inne på polisstationen blev jag ensam.
Jag var helt rödgråten och skakig.
En polis sprang fram och frågade hur det var fatt.
"Ni har tagit min man!"
Polisen fattade ingenting, men bad mig sitta ner, så skulle han hämta någon som kunde hjälpa mig.
Efter en aldeles för lång stund, kanske 2 minuter eller kanske 45 kom en sur polis för att höra vad jag hade på hjärtat.
Jag sa som det var, att T hade blivit hämtad och att de som hämtade honom sagt att jag kunde komma efter senare.
Surpolisen sa att T satt i häktet och där fick minsann inte jag gå in.
Jag blev förbannad och frågade om det var så att polisen får ljuga folk rakt upp i ansiktet?!

Efter mycket tjat, bråk och skrik från min sida, fick jag tillslut gå in i häktet. Skam den som ger sig!
Jag blev guidad till ett litet rum, med ett bord och två stolar. På bordet stog en rulle toalettpapper. Jag antar att de förstod att vi skulle behöva den.
T satt på en av stolarna. Han såg så liten och olycklig ut.
"Jag har aldrig varit i fängelse förut" sa han.
Jag bara grät och grät.

Efter en stund sa någon att jag måste gå.
"T kommer att behöva en väska med lite kläder och kanske en tandborste. Kom med den kl 16 idag. Vi kommer att köra ner honom till migrationsverkets förvar i Gävle, men det blir inte förrän imorgon."
Så jag åkte hem. För att packa som polisen sa, för jag trodde att det polisen sa, det var sant. Ack så jag bedrog mig.

När jag kom hem satte jag igång med att ringa till varenda advokat i hela stan.
INGEN kunde hjälpa oss, de allra flesta hade till och med gått på semester.
Jag ringde lokalpressen. De var måttligt intresserade, det var tydligen något som hände ganska ofta.
Jag packade flera små väskor till T. Jag hade en stor väska som jag hade kunnat packa ner allt i, men jag ville jävlas lite med polisen. Lite jobbigt kunde de gott få, om de skulle ta T till Gävle!

Strax efter 15 åkte jag och en kompis (D) ner till stationen igen. Döm av min förvåning när den var stängd!
Det fanns en liten klocka man kunde ringa på, ifall det var akut. Och självklart ringde vi på den! Men ingen kom.
D hade varit där förut, så han visste hur man skulle få polisens uppmärksamhet. Han höll för kameran som satt på väggen vid klockan.  Fortare än kvickt kom en polis och släppte in oss.
Jag sa att jag hade hämtat saker till T, som satt inne på häktet.
"Det sitter ingen T där" sa polisen.
"Jag var ju nyss här och träffade honom?!" sa jag.
"Nej, det finns ingen T i häktet." sa polisen.
Jag bad honom gå och titta igen och det gjorde han. Han var borta en lång stund.

När han kom tillbaka berättade han att en bil som i alla fall skulle åka till Kumla, hade tagit med sig T till Gävle. Det var länge sedan de åkt.
Jag måste ha sett ut som ett fån! "Vad gör jag med väskorna då?" Och så grät jag igen.
"Dom sa ju att jag skulle komma nu!"
Jag fick lämna väskorna som skulle skickas ner till T.

Och så åkte jag hem.
Jag kunde inte bara sitta och vänta så jag bestämmde att jag måste göra något.
Jag ringde till polisen och sa att jag krävde att få tala med den som tagit beslutet att T skulle skickas till Gävle idag.
Tyvärr, sa dom, hade hon gått för dagen, jag kunde återkomma imorgon.
Jag sa att om inte hon ringde upp mig NU, så skulle hon få ha på sitt samvete vad jag skulle göra!
Och bara några minuter senare ringde hon upp.



Förtsättning följer.
Nu ska jag hämta Amira på dagis.

Den riktiga sagan om oss. Del 1

Den 2008-11-26
Kl 11:41:01
Vi hade träffats i kanske två månader när T fick sin sista utvisning.
Han skulle inte få stanna i sverige, och den här gången gick det inte att överklaga.
Jag fick panik! Fast vi inte hade träffats så länge, visste jag att det var honom jag ville leva med.
Jag visste inte då hur systemet fungerar.
 "Vi gifter oss! Vi gifter oss i morgon, så får du stanna!"
Jag minns att han kramade om mig, vid bakdörren på pizzerian. Han sa att han älskade mig. Jag kunde inte förmå mig att svara. Älskar? "Jag tycker om dig också" klämde jag fram.

Han skulle till sin advokat dagen efter, och bad mig följa med.
Han hade inte mycket possitivt att säga. Det gick som sagt inte att överklaga, T måste lämna landet! Men, sa advokaten, det här har ni inte hört av mig, men det finns de som gömmer sig.
På väg därifrån sa vi inte så mycket.
Jag ville inte visa han som skjutsade oss hur nära jag hade till gråten.
De släppte av mig hemma hos mig, och T sa att vi skulle höras senare.
När han inte ringde, försökte jag att ringa honom, men hans telefon var bara avstängd.
Jag tänkte att han hör väl av sig. Men det gjorde han inte. Det gick flera dagar utan att jag hörde något.

Jag kände bara en av hans kompisar, och vi var inte så goda vänner längre. Men vad skulle jag göra, jag måste ringa honom och höra om han vet något.
Jag tvekade länge, men tillslut ringde jag.
Men det var inte kompisen som svarade, det var T.
När jag hörde hans röst bröt jag ihop. Jag bara grät! "Du lovade att höra av dig!"
Han berättade att han gömt sig, och att han var rädd. Han grät också.
Jag bad honom komma till mig, jag sa att han kunde gömma sig hos mig.
Men han vågade inte komma tillbaka till staden. Polisen kanske letade efter honom.

Det blev många och långa mobilsamtal.
Jag läste på komvux då, och varje kväll efter skolan, när minut taxan inte var så hög, ringde jag T.
Vi pratade massor. Jag vet inte hur vi pratade, för T's svenska var riktigt usel och jag vägrade prata engelska för jag tyckte att om han skulle leva här så måste han lära sig svenska. Vi pratade om våra drömmar. Om att vi båda drömde om giftemål och familj. Vi pratade om framtiden. Det var egentligen då vi lärde känna varandra. På riktigt.
Jag sa varje dag att jag ville att han skulle komma och hälsa på mig. "Snälla, kom bara en dag, så att jag får se dig!"
Efter ganska lång tid vågade jag säga att jag älskade honom.

Och en dag stog han bara där, utanför min port, med resväskan i handen.
Jag har aldrig sett en så vacker människa. Han hade rakat av sig sitt långa hår, men han var vackrare än jag någonsinn sett honom!
Han åkte aldrig igen.

Vi bestämde att jag skulle följa med honom till tunisien. Han har släkt där. Hans mamma är tunisier.
Jag skulle bara läsa klart de kurser jag hade hoppat på.
Vi gifte oss den 27 oktober 2004 hemma hos en imam har i stan. Det krävdes dock lite övertalning. Jag svarde faktiskt nej när T friade. Jag tyckte att det var lite för tidigt för att gifta sig. Jag hade jeans och en grå tröja på mig. Och jag mumlade efter imamen på väldigt knagglig arabiska. Herr B.B. var tolk. Och T & L var våra vittnen.
Efteråt gick vi till aveny och drack varsin cola.

Det blev aldrig något Tunisien. Bara 4 månader senare blev jag gravid.
Vi flyttade till en annan lägenhet, till ett område här i stan som inte direkt har det bästa ryktet.
T fick jobb på en pizzeria. Där slavade han 6 dagar i veckan, 12 timmar om dagen. För ynka 200 svarta kronor om dagen.
Men vad skulle vi göra. Jag hade bara studielån, och jag hade precis fått sluta på mitt jobb.
Men vi lyckades spara en hel del pengar.
Vi köpte barnsaker och en dator. En sådan tur att vi gjorde det!

När jag var i 25:e graviditetsveckan kände vi att vår situation var ohållbar. T ville och kunde inte leva gömd längre.
Vi hade hört att man kunde få hjälp på migrationsverket. De hade ändrat reglerna för de som gömt sig i sverige.
Så vi gick dit. En man bakom luckan visste inte riktigt hur man skulle gå tillväga sa han. Men vi kunde gå hem, och andas ut, de skulle höra av sig.
Vi var hur lyckliga som helst! Äntligen skulle allt lösa sig!
Gud, vilka idioter vi var!

Nästa morgon bankade det på dörren när vi låg och sov.
Utanför dörren stod två poliser.


Fortsättning följer!

RSS 2.0